Blogg

Sponsoravtal – Vad gäller?

Sponsoravtal är en vanligt förekommande affärsförbindelse mellan ideella föreningar och företag. Under min tid i föreningsverksamhet, som spelare och tränare, har denna möjlighet att ta hjälp av företag varit en välkommen tillgång. Många gånger har det också varit nödvändigt för föreningar ta hjälp av sponsorer för att klara den ekonomiska påfrestning som verksamheten innebär. Det är dock inte ovanligt att det förekommer problem för föreningar och sponsorer att uppfylla sin del av avtalet. Det är därför viktigt att veta vilka rättigheter och skyldigheter sponsorer respektive förening har gentemot varandra.

Artikeln avser att på ett överskådligt sätt redogöra för några av de juridiska problem en idrottsförening kan ställas inför i samband med sponsring och ge förslag på lösningar på dessa problem.

Vad är sponsring?

Begreppet sponsring är inte en juridisk term och förekommer med anledning av detta inte i lagtext. Begreppet kan dock med utgångspunkt i praxis definieras enligt följande: ”Med sponsring förstås i regel att ett företag (sponsorn) lämnar ekonomiskt stöd till en verksamhet av idrottslig, kulturell eller annars allmännyttig natur.” Vidare krävs det att företaget erhåller en motprestation som är proportionerlig i förhållande till storleken på det lämnade stödet för att det skall räknas som sponsring. Bevisbördan för att det föreligger en sponsringsöverenskommelse ligger dock på sponsorn, vilket innebär att det är sponsorn som i en tvist måste bevisa att det faktiskt föreligger ett sponsoravtal.

Sponsoravtalets utformning och innehåll

Relationen mellan en sponsor och en förening kan inledningsvis beskrivas som ett avtalsförhållande med två motstående parter. Huvudregeln är att parterna är bundna av avtalet och endast i undantagsfall är avtalet inte bindande. Ett avtal är exempelvis ogiltigt – och därmed inte bindande – då den ene parten kan tänkas ha agerat svikligt, tvingat den andre parten att ingå avtalet eller kan misstänkas ha begagnat sig av den andre partens trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning.

I det fall ett avtal är giltigt ska det upprätthållas av båda parter i enlighet med principen om ”pacta sunt servanda” (avtal skall hållas) för att det ska anses vara uppfyllt. En part som anser att den andre parten inte uppfyller sin del av avtalet kan hävda att den motstående parten har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott. De sanktioner som följer av avtalsbrott beror på vilken typ avtal det är som har ingåtts, exempelvis kan nämnas att om det är ett köpeavtal som är aktuellt så gäller köplagens (1990:931) bestämmelser.

Vad händer när en sponsor eller förening inte kan leverera enligt sponsoravtalet?

Ett mycket vanligt exempel på ett sponsoravtal är att företaget erhåller marknadsföringsinsatser från föreningen i utbyte mot möjligheten att köpa utrustning till ett rabatterat pris för föreningens medlemmar. Detta sponsoravtal innebär att ett köp kommer genomföras mellan föreningen – som i detta fall agerar företrädare för dess medlemmar – och det sponsrande företaget.

Det är viktigt att skilja på det ursprungliga sponsoravtalet och det köpeavtal som sluts i samband med det faktiska köp som skall genomföras. Sponsoravtalet innebär att föreningen har möjlighet att köpa in utrustning till ett specifikt pris men specificerar inte vilka varor det är som skall köpas och när de skall levereras. I det fall en sponsor inte levererar den utrustning som har överenskommits i tid innebär det således att sponsorn har gjort sig skyldig till avtalsbrott mot det köpeavtal som har slutits mellan föreningen och företaget, inte det specifika sponsoravtalet i sig.

Om en sponsor inte levererar de varor som har köpts i tid kan föreningen i egenskap av köpare hävda att avtalsbrott har inträffat med anledning av dröjsmål. Att en sponsor hamnar i dröjsmål innebär att företaget inte har levererat varorna inom utsatt tid eller om utsatt tid inte har avtalats, inte har levererat varorna inom skälig tid från köpet. En förening kan förutsatt att dröjsmålet inte beror på föreningen själv i detta skede använda olika typer av påtryckningsmedel gentemot sponsorn.

För det första kan de kräva fullgörelse dvs. att sponsorn skall fullgöra leveransen av varorna. Föreningen kan dock även kräva hävning dvs. att köpeavtalet bryts. Utöver detta kan föreningen också kräva skadestånd för den skada de har lidit på grund av avtalsbrottet.

Ett exempel på en situation där en förening inte uppfyller sin del av ett sponsoravtal är att de inte betalar sponsorn för den utrustning som föreningen har beställt i tid. Föreningen har i detta exempel hamnat i dröjsmål med betalningen och sponsorn kan, förutsatt att dröjsmålet inte beror på denne själv, använda ett antal påtryckningsmedel gentemot föreningen. Sponsorn kan exempelvis kräva fullgörelse i form av att utkräva det betalningsansvar som åligger föreningen, häva köpet om köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. Utöver detta kan sponsorn kräva skadestånd för den skada denne har lidit på grund av föreningens dröjsmål med betalningen.

Att tänka på i samband med att sponsoravtal sluts

Det är mycket viktigt för en förening att redan vid ingåendet av ett sponsoravtal ha klart för sig vilka typer av tvister som kan uppkomma med anledning av avtalet. En förening bör vara medveten om att de har möjligheter att kräva påföljd gentemot en sponsor som inte upprätthåller sin del av avtalet och att en sponsor i sin tur kan kräva påföljder gentemot föreningen i det fall föreningen inte följer avtalet. För att undvika avtalsbrott är det därför viktigt att sponsoravtalet och eventuella köpeavtal som sluts mellan föreningen och sponsorn är tydliga och lätta för både sponsor och förening att tolka. Ett tips kan vara att specificera vilka påföljder både förening och sponsor kan använda sig av om ett avtalsbrott upptäcks. Ett annat sätt att undvika konflikter kring vilka skyldigheter och rättigheter båda parter har är att skriva ned dem i avtalet och på så sätt tydliggöra för båda parter vad som omfattas av avtalet. Ett standardavtal kan vara bra att använda sig av för att underlätta själva avtalsskrivandet men det är också viktigt att anpassa avtalet efter det tänkta ändamålet. Det är därför bra att komplettera standardavtalet med ytterligare villkor, som exempelvis pris eller hur leverans eller betalning ska ske om ett köp ska genomföras mellan sponsor och förening.

Ett tydligt och välformulerat avtal där villkor för tvistelösning återfinns är också en väldigt viktig förutsättning för att undvika stora förluster i samband med en utdragen domstolsprövning. För att säkerställa att det förtroende som föreningen har gentemot sina medlemmar inte skadas, på grund av exempelvis för sen leverans av utrustning eller oförmåga att betala för de beställda varorna, är det viktigt att föreningen har ett tydligt avtal med dess medlemmar. I det fall medlemmarna själva har betalat för hela eller en del av utrustningen genom föreningen är det viktigt att dessa får möjlighet att få kompensation för sina förluster. Ett avtal mellan förening och medlem som specificerar vad medlemmen kan förvänta sig av föreningen i ett sådant läge gör att eventuella konflikter lättare kan hanteras.

 

Ett sätt för en förening att säkerställa att ett tydligt avtal sluts med en sponsor eller medlem är att erhålla juridiskt stöd under avtalsprocessen. Vi på Idrottsjuristerna kan på ett enkelt och säkert sätt bistå med juridisk rådgivning i samband med avtalsskrivning eller tvister. Kontakta oss här om du vill veta mer!

 

Expertutlåtande i målet om matchfixning i Kristianstad

Vi på Idrottsjuristerna blir med jämna mellanrum tillfrågade att lämna expertutlåtanden i idrottsrelaterade frågor. Imorse kunde man exempelvis läsa om vår delägare Daniel Dernhagens redogörelse kring domen i det omtalade matchfixningsmålet i Kristianstad. Bland annat diskuteras vikten av konkret bevisföring och det spekuleras även i de konsekvenser som domen kan få för allmänhetens syn på idrotten. I digital form kräver artikeln en prenumeration men vi publicerar den givetvis i sin helhet nedan:

 

Idrottsjuristen: Rimlig utgång i målet

Idrottsjuristen Daniel Dernhagens skriftliga tankar om den uppmärksammade rättegången.

”Åklagarens trumfkort har på förhand givetvis varit den KFF-spelare som har erkänt sin inblandning och bekräftat att han har mottagit mutor för att påverka utgången i sammanlagt tre matcher. Inledningsvis vill jag konstatera att denne spelare har givit ett trovärdigt och ärligt intryck vid sin redogörelse av händelseförloppet. Detta har dock inte ansetts vara tillräckligt. I domskälen konstaterar domstolen visserligen att en trovärdig utsaga kan räcka för en fällande dom men man är även tydliga med att påpeka att det som regel även krävs kompletterande stödbevisning. Detta innebär i förevarande fall att spelarens berättelse hade behövt kunna styrkas av konkreta bevis, som exempelvis ett mail, ett sms, eller en transaktionsbekräftelse. I det här fallet existerade dock endast sporadisk stödbevisning som inte i några delar var tillräcklig för att kunna verifiera spelarens berättelse. I samband med detta påpekar domstolen även att spelaren inte på ett tillfredställande sätt har kunnat förklara frånvaron av sådan bevisning. Det rörde sig bland annat om borttagna sms samt längre konversationer på en raderad Facebook-profil, bevisning som i allra högsta grad hade kunnat sätta spelarens berättelse i ett helt annat ljus. Nu konstaterades istället en brist på tillfredställande bevisning och mot bakgrund av detta får utgången i målet anses vara rimlig.

Synen på matchfixning har uppenbarligt hårdnat under det senaste året. I våras beslutade exempelvis Riksidrottsförbundet om en höjning av maxstraffet, från två års avstängning till tio år. I och med den här domen har vi i branschen dock fått ytterligare bekräftelse på att bevisföringen i den här typen av mål är komplicerad. Det är med andra ord svårt att styrka att något brott har begåtts och så länge matchfixarna och de inblandade spelarna kan ta skydd bakom svårigheterna att presentera tillfredställande bevisning tror jag tyvärr att fenomenet matchfixning kommer att växa sig än större.

På förhand spekulerade många, inklusive jag själv, i att det här rättsfallet var av principiellt viktig betydelse. Det fanns en förhoppning om en fällande dom och att ett sådant utfall skulle få en avskräckande effekt för de människor som befläckar idrotten med den här typen av ohederlig verksamhet. I efterhand kan vi nu istället konstatera att den här domen skapar ytterligare problem för trovärdigheten inom svensk idrott. Idrottens värdegrund vilar till stora delar på Fair Play, d.v.s. tävlande på lika villkor och rent spel både på och utanför planen. Att åtalade personer i två separata rättsfall nu har gått fria från anklagelser om matchfixning kan säkerligen få folk ute i stugorna att ifrågasätta idrottens äkthet. Det är förståeligt att ett fenomen som matchfixning har en tendens att väcka starka känslor hos allmänheten och det faktum att åtalen i detta mål ogillades kan därför lätt mötas av stor besvikelse. I slutändan handlar debatten kring matchfixning nämligen inte bara om smutsiga pengar och skrämmande hot, det utgör även ett hårt angrepp mot idrottens fundament.

I stunder som dessa är det dock viktigt att kunna skilja på känsloargument och ren fakta och man måste ha tillit till att den svenska rättsapparaten gör sitt yttersta för att få klarhet i den situation som påstås ha uppkommit. Med detta sagt är det viktigt att poängtera den respekt som bör visas för den meddelade domen. Den baseras på en sakligt grundad bedömning av de relevanta omständigheterna och mot bakgrund av det som har framkommit under förundersökning respektive huvudförhandling hade jag uppriktigt sagt blivit förvånad om en annan utgång i målet hade legat för handen.

Drömmen om att bli fotbollsproffs

Att lyckas inom idrotten handlar till lika delar om vilja och talang. Har du bägge delarna, så är det sista hindret att säkerställa att någon värnar om dina intressen. För många kan det vara en dröm att komma till en större klubb, att signera ett sponsoravtal eller att åka utomlands, men det kan även upplevas som otäckt och otryggt att göra det utan någon som helst hjälp. Vi på Idrottsjuristerna arbetar inte enbart med klubbar och organisationer utan även med enskilda idrottsutövare. Som ett led i detta bad vi några av våra vänner som gjort (och fortfarande gör) resan mot en proffskarriär inom sin idrott att dela med sig av sina erfarenheter.

Det är en stor sak, det där med att följa sin dröm. Det är en ännu större sak att vägra ge upp. Vi har haft nöjet att få tala med tvillingbröderna Yannick och Alex Manzizila om deras fotbollsresa – en resa som inkluderar provspel ute i Europa, hyllningar framför hundratusentals tittare på Fotbollsgalan men även skador och motgångar. Här följer deras syn på drömmen om att bli proffs samt tips till andra talanger som ser sig om efter en karriär inom fotbollen.

– Fotbollen har funnits där från början för oss båda. När vi började krypa hade vi alltid en boll i närheten och enligt morsan så var det just bollen vi var mest intresserade av och som fick oss att ta våra första steg. Vi var alltid villiga att leka med bollen och det var då som farsan (som själv var fotbollsspelare i hemlandet Kongo Kinshasa) såg att vi ärvt en del av hans talang. När vi var sju år gamla så hittade han av en slump ett fotbollslag på väg hem från jobbet en dag och tänkte att det kanske var dags för oss att börja lira i ett lag. Laget var Örnens FF och spelplanen en övergiven gammal grusplan i Sätra-trakterna. Det var vår första riktiga kontakt med organiserad idrott. Där tog det även rejält med fart och vi spelade i S:t Eriks-Cupen mot mer väletablerade lag som Djurgården, Brommapojkarna, AIK och Hammarby. Efter att, som underdogs, ha vunnit serien och slagit samtliga Stockholmslag så fick dessa större lag upp ögonen för oss. Det var där vi lärde oss att levererar man på plan, så kommer folk alltid att vara intresserade. Det var enkelt att ta steget till Djurgården, det större laget – det betydde att vi hade det som krävdes och var ett kvitto på att vi borde satsa.

– Fotbollen för oss har alltid haft sina fina stunder (som att hyllas vid Fotbollsgalan) men även de mindre lyckliga. Vi har bägge stött på skador och motgångar som definitivt lett till en viss depression. Det viktiga är att fortsätta kämpa, allt som inte dödar en gör en starkare. Hade vi varit lite kyligare hade vi förmodligen kunnat debutera ute i Europa vid en tidigare ålder, men att komma ut som ung är en helt främmande värld och det handlar om mer än att bara leverera på plan. Vi har varit utomlands och tillhört diverse klubbar och fått provspela, fått leva drömmen helt enkelt. Det viktiga är att ha den mentala biten på plats samt att värna om sina intressen.

– Nu har vi fått en nystart kan man säga och börjat från grunden i en lägre division men ändå låtit vår inställning prägla vårt spel. Tillsammans kom vi i år upp i 100 mål och 104 assist på 13 matcher. Detta var i sig ett kvitto på att vi hade vad som krävdes och våra prestationer lockade fram en sejour med diverse provspel i utländska klubbar. Vårt mantra ”winners never lose and losers never win” kan låta enkelt i sig, men poängen är att inte låta motgångar bli till misslyckanden, att lära sig och låta allt vara en erfarenhet.

 

Är du en ung talang och har du likt Yannick och Alex en otrolig vilja att lyckas inom din idrott? Då är vi intresserade av att representera dig genom vår agentverksamhet. Fyll i vårt kontaktformulär så återkommer vi snarast.

Life after Bosman – the ramifications of the decision in Bosman and how the market has reacted to the impact of free movement

The simple consideration given here is that the footballer may in many aspects be likened to the worker, and the relationship to the club may be viewed as akin to a standard employment. Although we view these players as artists, often talented beyond belief, it is important to first establish that they are workers. And as workers within the EU, free movement covers them. But it was not always this way. Perhaps much of the dominance of European football may be attributed to one specific case that altered the face of the transfer market. As we settle down and watch some of the strongest teams in the world sign incredible talent for vast amounts of money, we must also consider this an outcome of the shift introduced nearly two decades ago.

As such, the Bosman ruling is in many ways a case study of the pros and cons of the free movement of workers within the EU.

Background

EU member states have certain obligations incurred upon them due to their membership as such. One of the most important obligations, and in a sense the very basis for a fully functioning Union, is of course the free movement within the EU. Article 45 on the Treaty of the Functioning of the European Union regulates the free movement of workers and sets out to abolish any discrimination of workers between EU member states based on nationality. This seems straightforward enough, however the provision also sets out the right for workers to freely move within the EU to seek employment; in other words to move from an employer in member state A to member state B. This freedom of movement was long overlooked in certain markets, and within the footballing market certain forms of discrimination in terms of nationality-based quotas also existed. Although workers were allowed to move between different clubs in Europe, there existed certain thresholds that needed to be overcome; among others that of the compensation demanded by clubs to release players. It was fully understood that players under contract could not simply demand release and leave for new employment, however the issue was instead that of players with expired contracts who were not allowed to move between clubs without first affording their employers compensation.[1] The Bosman ruling effectively changed the outlook of this market to allow for the free movement of workers.

Bosman

The Bosman ruling[2] changed European football[3] forever. It also had great ramifications in terms of the free movement of workers within the EU, but it is easier to think about it as the case that changed the face of transfers within football. Bosman was a Belgian footballer looking to try his luck in France considering his contract expiration, but saw his fortune falter at the hands of his Belgian club; they simply refused to release him without compensation. That may seem acceptable, given the vast amounts of money paid for footballers today, however the catch was that Bosman’s contract had not yet been renewed and as such his club was simply looking to receive some compensation for the player. This refusal to release the player was eventually viewed as a violation of the free movement of workers.

A slight note is necessary to mention; although sports may seem to be self-governing mechanisms, the ECJ established that it had jurisdiction over such activities within the EU in the Walrave case.[4] In the Bosman case the ECJ then went on to uphold this stance and found that football indeed fell within the scope of an economic activity within the EU. Sports within the EU will come under scrutiny in terms of transfers, nationality requirements and free movement as well as compensation for training.[5]

Post-Bosman

Ever since the ruling in the Bosman case, sporting clubs have had to make peace with the fact that players are allowed to move freely within the EU and as such, players may now enter into negotiations with future employers within 6 months of their contract termination. This has meant a great deal for free movement as well as the world of organized sports, however it has also meant that clubs have had to change the way they behave in certain situations. One impact of the Bosman ruling, arguably one that was not pre-conceived, is that clubs now choose to place players that are within one year of their termination on the bench, the bleachers, or within the reserve squad (as a punishment of sorts for not renewing the contract and meaning that they may freely leave the club instead of providing a handsome signing transfer fee for their owners upon sale). The following piece explores the ramifications of the Bosman ruling in terms of organized sports as well as considering the legitimacy of the ”bench/relegation” practice currently adopted towards players not willing to renew their contracts.

Currently a model adopted by, among others, the football clubs Ajax as well as PSV Eindhoven in the Netherlands, benching or relegating players not willing to renew their contracts is an effective way of treating them as persona-non-grata within the club, while retaining their services in hopes of still being able to sell them (instead of the option of having to relieve them of their contracts or losing them on a Bosman-transfer). From the club’s standpoint (as an employer and engaged within a competitive sport) it may make sense, investing in the squad that you know will be there for the long run, however such employment tactics are arguably illicit, or at the very least not legally sound considering the employment contract and what the action is doing toward the player. It is effectively a restriction of service of sorts, keeping the player within the club while clearly admonishing the player for exercising the right not to renew said contract.[6]

An obvious byproduct of the Bosman aftermath has been that players near the end of their term of contract have been afforded a far better stance in terms of negotiating power (often using the Bosman option as a way to coax their club into renewing said contract). However, a downside to this, in relation to the free movement of players, has been their near-relegation type status afforded to them if they are unwilling to renew their contracts (something viewed as recently as with the treatment of Swedish striker Ola Toivonen by his club PSV Eindhoven[7]). The problem is further provided for when such a relegation to a “B-team” may mean that the player’s wages are reduced (an effect that the Bosman ruling had previously countered). Clubs are effectively getting around the barriers set by the Bosman ruling by restricting players near the end of their contract term, but not near enough to fall within the Bosman scope.[8][9]

A different offset of the Bosman ruling has been that clubs with less financial power than their European counterparts have been unable to retain the services of players for longer periods of time (meaning a brain-drain of sorts – which arguably could be construed as setting about a situation where the dominant market actors are abusing their powers and therefor keeping the best players out of the poorest clubs).

What did Bosman mean for the market?

Initially, the Bosman ruling meant that no transfer fees could be demanded for players that were no longer under contract for their clubs and subsequently also allowed for players that had a short amount of time left on their contracts to negotiate with other clubs. The ruling also ended the previous cap on foreign players in clubs, i.e. the limitations set out by administering quotas as to how many foreign nationals could be represented in a squad. The second aspect, that of foreign players, will be touched upon slightly but the focal point of this piece is to investigate how the market has reacted in terms of the ability for players to effectively leave their clubs without affording remuneration for their employers and how the employers on the market have reacted accordingly.

The situation at hand

It is clear that the Bosman ruling opened up the market for football transfers. Critics of the ruling claim that the negative effects may outweigh the positives. In terms of negative effects, an influx of foreign nationals into domestic leagues has meant that the richest leagues and richest clubs also attract the best players, providing for strong leagues, but in some situations also weak national teams.[10] A more competitive analysis in terms of critique would also consider the fact that players on the verge of contract termination/non-renewal could be benched so as not to “waste” valuable starting team space on them. The logic here is that even though the player is still in the club’s employ, it would be wasteful to offer them a starting position if that player would nonetheless transfer to another club after the contract is terminated.  Authors have discussed the post-Bosman ramifications in terms of how it has affected the sport of football in general,[11] and that may also provide a glance into how teams have actually reacted to the ruling in terms of what can be regarded through a legal scope.

In a sense, the Bosman ruling did a great deal for workers and changed the face of professional football in Europe and the world. However, the point of this piece is not merely to consider how the rules regarding free movement had an impact on a certain market sector, but instead how free movement may have had other, unintended, ramifications. What the ruling did was create a situation where workers (players) could leave their clubs if their contracts had expired and also allow for a further influx of foreign workers (players). The ruling opened up the market but also created a problematic situation in which clubs were now free to pursue both foreign and young players.[12] FIFA[13] as the international governing body of football presented new rules in terms of player transfers and UEFA[14] was quick to adapt to the Bosman ruling. However, certain loopholes still existed and the potential of free movement created a situation where the aforementioned “brain-drain” of sorts was clearly apparent; the richest clubs bought the best players. This may in itself seem acceptable; the best employers will always attract the best workforce, through different forms of incentive programs for example. However, when young players were also viewed as “up for grabs” and targeted by the richer clubs; a situation occurred where former employers who fostered young players, were no longer receiving adequate compensation for the investments they had made in educating each player.

Cross-border employment

Considering the vast ramifications of the ruling, what has to be mentioned is the fact that the employment situation in this context is not of a standard nature.[15] In terms of the opening up of the market and a greater focus on free movement within the economic sphere, players within the context of employees could consider the entire European market to be their workplace.[16]

Structural aftermath

Given the changes that the Bosman ruling meant, the structure of the market shifted with positive and negative outcomes. Although the market was effectively opened to allow for free movement of workers within the realm of football, one unexpected outcome was the mass influx of the practice of poaching talent from lesser leagues (as well as the poaching of young talent). Furthermore, and something that has not been equally highlighted, although the ruling set about an open market in the sense that employers would not be allowed to require compensation for employees who had ended their contract and wanted to transfer within the EU, it also meant that the European leagues were no longer allowed to set quotas or caps on foreign nationals coming from other EU member states. Previously the format for this was that leagues and governing bodies set out quotas for players not born in the country of the domestic league.[17]

Although player transfers were incumbent on certain remuneration in terms of compensation afforded to a player’s current employer, this practice was greatly impacted as of the late 90’s. Instead of having to offer compensation based on the amount of resources an employer had pumped into their workforce, clubs from larger (and more financially “stable” leagues) were now able to pick and choose between the crème de la crème of European talent.[18] The previous system of transfer fees adopted by UEFA was set in place to guarantee compensation to the employer that had fostered the now transferring talent. In other words, this previous system of compensation would require that a fee be paid to the previous club and this sum was considered logical as it would cover costs incurred in terms of training and developing the talent. The problematic nature of the previous UEFA regime was that clubs would often require transfer fees that greatly exceeded the mere costs of training and development of a player, and would therefore be unwilling to simply release a player. The previous transfer system afforded clubs a guaranteed source of revenue in a sense.[19] This provides for the unwillingness of clubs to release players on the simple notion that it would promote free movement. However, the aftermath of the Bosman ruling effectively meant that the issue of receiving compensation for training and development was instead replaced with a system of receiving compensation for valued goods.

One final thought in terms of the structural aftermath has been that the obvious overspending by clubs has now been counteracted in a sense by UEFA’s rules on financial fairplay.[20]

Bosman-Eligibility

But what is a Bosman-player today? Upon having six months left on an employment contract, a player is free to negotiate with any employers within the EU.[21] This effectively means that players no longer held under contract are free to transfer to new clubs. This has also meant that foreign and young (minor) players have been found eligible for transfer if not held under contract. As the governing European body of football, UEFA sought to implement eligibility criteria which would be in line with the Bosman ruling. The main focus was to fill in the gaps in terms of the violations to the free movement of workers. What had not been fixed or focused on in great detail however was the issue of just how open the market had become after these new rules and what this meant for younger talent. FIFA has since sought to remedy these issues, with limited success.[22] One of the main issues here has been that of offering employment to the parents of a child in order to obtain the child as an “employee” of sorts. Effectively this means receiving the signature of the legal guardians on the appropriate documentation that would afford the child the opportunity to train with the youth squad of a certain club.[23] It would mean bringing in the next Lionel Messi for little to no transfer fees.[24]

Market reaction

The Bosman ruling did enough for European football; it practically changed the way clubs looked at the transfer market. All of a sudden, younger talent could be approached, and new talent could be signed without this being a costly issue. Stars had always existed, but all of a sudden players who had a year or less left on their contracts became hunted prey on the market and saw their stakes rise in terms of internal contract negotiations. This was a positive outcome, meaning that an employee’s worth was finally realized. However, the negative outcome that followed meant that the employers with the strongest financial clout were also those that could pull in the greatest players. Fine. That seems fair enough as well, if the issue of poaching is not considered. As the market was opened up and included within the scope of free movement, it also meant that any player within the confines of Bosman-eligibility, could also be picked up for little to no compensation afforded to current employer. To counteract this new outcome, an educational fee of sorts was implemented, which effectively meant that clubs that had helped players throughout their formative years were also liable to receive certain compensation based on future transaction fees.[25]

As mentioned above, the Bosman ruling helped open up the market in terms of foreign players and their eligibility to play for a team within the EU. Previously, UEFA adopted a so-called 3+2 rule, which effectively meant that foreign nationals had to first train within a youth club of a team for three years, otherwise they would be encompassed by the rule only allowing 3 foreign players.[26] The ECJ found that the 3+2 rule would have been permissible in terms of a form of nationality-criteria.[27] However, such limitations in terms of EU citizens within clubs were found not to be permissible.

As the market reacted to the Bosman ruling, the interpretation was clear and simple; any player from another EU member state would fall outside of any set quotas and be eligible to play for any team within the EU. However, considering the vast upswing in the transfer market, this meant that foreign nationals, from outside of the EU could now enter into the market. As they were not encompassed by the restrictions to the practice of set quotas, they would have to obtain EU citizenship to be eligible to play for their clubs without being counted within the foreign quota.[28] The ruling seems to have made it extremely interesting for clubs to instead adopt a practice whereas minors are effectively poached from their domestic leagues and placed in the youth clubs of European employers during their formative years so as to make them eligible to play as EU nationals should they ever reach the senior ranks of their team. The market adapted to the terms of the ruling in that out-of-contract players were no longer required to afford clubs a transfer fee. This meant a great loss of revenue for clubs, especially smaller clubs from the lesser European leagues. Although larger transfer fees could effectively be demanded, it also meant that younger talent that could not effectively be under an employment contract could be picked up for next to nothing by larger clubs.

A final reaction from the market has been directed at the players. If a player chooses not to extend a contract, and as such has less then a year left with the club, the club will want to try to sell the player as quickly as possible. This is done to avoid the lack of income resulting from a Bosman-transfer. However, what clubs may effectively do, as mentioned, is bench the players, or relegate them to the reserve squad, so as to show them that they are not welcome any longer. This has been viewed as a reasonable measure within sports; managers need to base their squads around players that they know will be around for a long time. However, this may also be viewed within the scope that psychologically speaking, the club still wants to receive payment for a player, a player that is losing value for the club day by day due to Bosman, but a player that is also losing his own value each day because of a lack of play. Such players may then agree to be transferred to any and all clubs, simply to rise out of the lower ranks and retain their market value. This psychological play is permissible as such, and has not yet been deemed to violate the free movement of workers.

Concluding remarks

One may claim that society is built on a strong foundation that supports the rights of workers. It would not be such a farfetched claim. In terms of the free movement of workers, the issue is fairly simple; workers should be free to move within the EU. It is when this freedom is fully realized that the understanding of its impact truly comes into play. In the world of football, promoting free movement of workers (through Bosman) also meant that the already weakened clubs and leagues would forever stand by as the richer clubs could attract any and all players under the guise of free movement.

It is an issue that is perhaps best solved by accepting that although everyone has the right to play, and to work as such, not everybody has the right to be the best. It is a right reserved for those who got the best out of the Bosman ruling but hopefully, certain measures such as UEFA’s financial fairplay rules will work to counteract this. Another aspect of this may simply be that the market will find ways to counteract the negative aspects of free movement; as of writing this piece, several European teams have been eliminated in the group stage of the 2014 World Cup. Very few people would have bet that Costa Rica and Uruguay would have gone on to the next round, leaving Italy and England behind. And even more so, the former giants (Spain), a clear symbol of a league and nation using the Bosman ruling to its fullest extent, were also knocked out. At the end of the day, regardless of how lacking a league or a club may be in a financial sense, it all comes down to the skill of the players. And say what you will about the Bosman ruling and its implications for the free movement of workers; players are now arguably far better off in terms of being able to display their skills.

 

Malki Afram is a Partner at Idrottsjuristerna and a doctoral candidate at the University of Linköping focusing on intellectual property rights and public international law. If you’d like to get in touch with Malki or anyone else at the firm, please feel free to use this contact sheet

 


[1] This would be in the form of the new employer paying a certain transfer fee for the employee to compensate the former employer for the costs incurred in terms of training and educating the employee.

[2] Union Royale Belge des Sociétés de Football Association ASBL v Jean-Marc Bosman (1995) C-415/93.

[3] As it is presented here, the term ”football” is to be viewed as being exactly the same as the term ”soccer”.

[4] Case 36/74, Walrave & Koch v. Association Union Cycliste Internationale, 1974 E.C.R. 1405.

[5] See The Centre for Law and Economics in Sports, the economic and legal aspects of transfers of players, Pg. 15. (2013). http://ec.europa.eu/sport/library/documents/cons-study-transfers-final-rpt.pdf (last retrieved June 24 2014).

[6] Arguably the right not to enter into a new agreement with an association, which in a sense would be a violation of the negative freedom of association – e.g. not having to belong to a club; however said rules have only been tried in terms of labor organizations and unions.

[7] A situation which has since been remedied by an apparent move to Stade Rennais in the French Ligue 1. See http://www.uefa.com/teamsandplayers/players/player=97690/profile/index.html for more information (last retrieved on June 24 2014).

[8] I.e. being allowed to negotiate with other clubs when six months are left of the player’s contract.

[9] Union Royale Belge des Sociétés de Football Association ASBL v Jean-Marc Bosman (1995) C-415/93.

[10] As of writing this piece, Spain, Italy and England, the grand three in terms of transfers, were all eliminated from the group stages of the FIFA World Cup.

[11] The Effects of the Bosman Ruling on National and Club Teams in Europe, John J. Binder and M. Findlay, 2011.

[12] In terms of ”young players” the meaning presented here is players under 18 years of age.

[13] Fédération Internationale de Football Association.

[14] Union of European Football Associations.

[15] I.e. working in the country of employment. See also A. Afonso – Employer Strategies, 2010.

[16] This is of course mentioned in regards to larger clubs most often represented in several international tournaments.

[17] See also Dejonghe & Opstal – The Consequences of an Open Labour Market in Separated Product Markets in European Professional Football, 2009.

[18] Ibid.

[19] FIFA Transfer Regulations and UEFA Player Eligibility Rules: Major Changes In European Football and the Negative Effect On Minors, Emory Law Review, Vol 25, 2011. Pg. 545.

[20] For a quick overview on the rules, see UEFA’s FAQ – http://www.uefa.com/community/news/newsid=2064391.html (last retrieved on June 24 2014).

[21] See Bosman ruling. See also FIFA Transfer Regulations and UEFA Player Eligibility Rules: Major Changes In European Football and the Negative Effect On Minors, Emory Law Review, Vol 25, 2011. Pg. 546.

[22] FIFA Regulations for the status and transfer of players (2009) [see http://www.fifa.com/mm/document/affederation/administration/66/98/97/regulationsstatusandtransfer_en_1210.pdf.)

[23] This has to an extent been explored widely in terms of the practices adopted by the club FC Barcelona – an argument given a bit of creedence at the very least when considering the fact that a young Lionel Messi travelled across the world with his parents to sign with the club.

[24] See  http://www.uefa.com/teamsandplayers/players/player=95803/profile/ For player profiles (last retrieved on June 24 2014).

[25] For example the fees received by Zlatan Ibrahimovic’s former Swedish employers in Malmö. Note that the mere existence of such an educational fee also caused certain controversy in terms of different employers claiming to have helped a player during their formative years. See http://www.uefa.com/teamsandplayers/players/player=59217/profile/index.html for player profiles (last retrieved on June 24 2014).

[26] FIFA Transfer Regulations and UEFA Player Eligibility Rules: Major Changes In European Football and the Negative Effect On Minors, Emory Law Review, Vol 25, 2011. Pg. 546.

[27] In other words, limitations on which players get to play on the national team.

[28] A prime example of this is the Spanish football league. As the Brazilian national Diego Costa had spent most of his career in Spain, he also obtained a Spanish citizenship and would not be counted against any caps set against foreign nationals from outside of the EU. See also http://www.uefa.com/teamsandplayers/players/player=1900730/profile/index.html for player profiles (last retrieved on June 24 2014).

Muthärvan inom FIFA – del 3

FIFA

Denna artikel utgör del 3 i en artikelserie som syftar till att kortfattat redogöra för vad de inblandade i det uppmärksammade mutfallet kring FIFAs agerande har inneburit i samband med valet av Ryssland och Qatar som värdland för fotbolls VM 2018 och 2022.

I del 1 beskrevs den situation FIFA befinner sig i dagsläget och bakgrunden till vad de påbörjade utredningarna i USA och Schweiz handlar om. I del två gavs läsaren en inblick i FIFA:s organisation och det regelverk som FIFA har ställt upp angående mutor och korruption. I del 3 ges exempel på hur tidigare fall av mutor och korruption inom FIFA:s organisation har hanterats av idrottens internationella skiljedomstol, CAS (Court of Arbitration for Sport). Vidare sammanfattas den problematik FIFA har att hantera framöver och hur FIFA:s egna regelverk eller andra lagregler eller praxis kan komma att påverka möjligheterna att upphäva värdskapet för fotbolls VM i Ryssland och Quatar 2018 och 2022.

Vad är CAS och vilka typer av fall kan tas upp där?

CAS utgör den internationella idrottens skiljedomstol och fungerar som högsta instans för idrottsrelaterade tvister. CAS skiljedomar har samma exekutiva status som en vanlig dom som är utfärdad av en domstol och kan således hävdas som påtryckningsmedel av den vinnande parten. Alla fysiska eller juridiska personer med rättsförmåga – så som exempelvis; idrottare, idrottsklubbar, idrottsförbund, arrangörer av idrottsevenemang, sponsorer eller TV-företag – kan hänskjuta alla former av tvister som direkt eller indirekt har en koppling med idrott till CAS förutsatt att parterna erkänner CAS juridiska behörighet skriftligt i exempelvis sina stadgar eller tillfälliga avtal. (The Court of Arbitration for Sport, frequently asked questions, 2015)

Vad säger CAS om mutor och korruption inom idrotten?

FIFA har i ett antal tidigare ärenden sanktionerat medlemmar som har varit inblandade i mutor och korruption enligt deras egna regelverk. Nedan följer en redogörelse för två fall som har överklagats vidare till CAS som skildrar hur mutor och korruption hanteras inom FIFA och vilka sanktioner som blir aktuella.

Vernon Manial Fernando vs. FIFA

Vernon Manial Fernando, tidigare medlem i FIFA:s exekutiva kommitté, blev den 9 oktober 2013 förbjuden av FIFA:s överprövningskommitté att delta i all form av fotbollsrelaterad aktivitet på livstid. Detta på grund av att han i samband med AFC:s kongress 2009, där en ny representant skulle väljas till FIFA:s Exekutiva kommitté, påstods ha mutat andra officiella representanter för att påverka valet. Muthärvan upptäcktes i samband med att Mohammed Bin Hammam år 2012 misstänktes ha varit delaktig i korruption och en utredning tillsattes efter detta för att utreda vad som hade hänt 2009. Utfallet i den etiska kommitténs utredning ledde till att Manial Fenando blev förbjuden att delta i all form av fotbollsrelaterad aktivitet under en period på åtta år. När Manial Fenando överklagade till FIFA:s överprövningskommitté höjdes emellertid straffet till livstid.

 

När han senare överklagade till CAS förnekade inte Manial Fenando sin inblandning i muthärvan utan hävdade att FIFA:s Code of Ethics endast borde tillämpas på mutor gentemot parter utanför FIFA:s organisation och inte mot andra officiella representanter inom FIFA. CAS ansåg att Manial Fenandos invändning inte var framgångsrik och fastslog därmed FIFAs beslut. Vidare resonerade CAS kring straffets längd och uttalade följande: ”If one is involved in bribery then one may expect to exile from sport. For this reason, the Panel confirms the FIFA decision to impose a life ban on Vernon Manial Fernado from taking part in any kind of football- related activity at national and international level (administrative, sports or any other) for life, from 11 March 2013.” (Venon Manial Fernando vs. FIFA, Court of Arbitration for Sport, 2013)

Amos Adamu vs. FIFA

Amos Adamu, tidigare medlem av FIFA:s exekutiva kommitté, blev den 3 februari 2011 av FIFA:s överprövningskommitté förbjuden att delta i all form av fotbollsrelaterad aktivitet under en 3-årsperiod från och med den 20 oktober 2010. Anledningen till förbudet är att den Brittiska tidningen ”Sunday Times” i oktober 2010 publicerade en artikel som rapporterade om starka misstankar om korruption kopplad till valet av värdland för fotbolls VM. Artikeln pekade ut ett antal högt uppsatta företrädare för FIFA som lobbyister som arbetade för ett privat företag som ville säkra affärer för att inofficiellt stötta USA:s bud på fotbolls VM 2018 och 2022. Adamu blev i samband med detta erbjuden av infiltrerande journalister 800 000 USD för att bygga fyra artificiella fotbollsplaner i Nigeria. Direkt efter publiceringen av artikeln startade FIFA:s etiska kommitté en utredning riktad mot Adamu som resulterade i tre års förbud att delta i all from fotbollsrelaterad verksamhet. Adamu överklagade beslutet till FIFA:s överprövningskommitté och CAS som fastslog FIFA:s beslut att förbjuda Adamu att delta i all form av fotbollsrelaterad verksamhet i tre år. (Amos Adamu vs. FIFA, Court of Arbitration for Sport, 2012)

Avslutande reflektioner och förslag till förändringar

Utifrån vad som framkommit i denna artikelserie kan det dras ett antal intressanta slutsatser. För det första kan man konstatera att problematik kring mutor och korruption är vanligt förekommande inom FIFAs organisation. Den frekventa användningen av mutor och korruption inom FIFAs officiella angelägenheter innebär vidare att FIFAs trovärdighet som företrädare för den etiska och fair-play förespråkande fotbollen riskerar att radikalt försämras. Det är därför viktigt för FIFA att se över sitt regelverk för att minimera risken för att korruption i samband med valet av värdnation för fotbolls VM förekommer. Vidare kan det ifrågasättas huruvida det valsystem som tillämpas i dagsläget är att föredra. Ett system som inte bygger på enskilda delegaters röst kan kanske vara mer effektiv och rättssäker, med hänsyn till att det de facto förekommer så mycket korruption och mutor i samband med delegaternas utövning av deras uppdrag.

En annan slutsats är att det finns många möjligheter att sanktionera fysiska medlemmar för överträdelser av FIFA:s regelverk kopplade till mutor och korruption och att straffen ofta blir höga. Vad som är anmärkningsvärt är dock att det i dagsläget inte förekommer några möjligheter till sanktion inom FIFA:s eget regelverk, som riktar sig mot ett värdland i det fall de har använt sig av oetiska metoder (korruption och mutor) för att öka möjligheterna till att bli valda. En förändring av regelverket skulle rimligtvis innebära att incitamentet för nationer att använda sig av oetiska metoder för att bli vald som värdland försvinner. Detta eftersom att de i en sådan situation skulle bli av med förmånen i samband med att de oetiska metoderna avslöjas.

Vidare kan konstateras att utfallet i utredningarna i USA och Schweiz möjligtvis kan innebära att FIFA behöver skärpa sin tillsyn av sina medlemmar och officiella representanter. Det är emellertid tveksamt om dessa utredningar kommer att resultera i att fotbolls VM i Ryssland och Qatar blir flyttade till andra värdländer, eftersom att dessa utredningar främst riktar sig mot individer inom och utanför FIFA:s organisation och inte värdländernas rätt att behålla fotbolls VM. De gripna företrädarna kan dock rimligtvis riskera disciplinära åtgärder från FIFA:s etiska kommitté om det framkommer av utredningarna att mutor och korruption har förekommit.

Utifrån FIFA:s nuvarande regelverk finns det således i dagsläget ingen möjlighet att rikta någon sanktion eller straffa ett värdland som erhållit värdskap för fotbolls VM under oetiska former. För att upphäva värdskapet för fotbolls VM 2018 och 2022 krävs det därför att det finns andra juridiska metoder som kan användas som påtryckningsmedel.

Ett möjligt alternativ skulle kunna vara att de andra nationerna som var med och kandiderade till fotbolls VM 2018 och 2022 tar upp målet i CAS och hävdar att det har använts oetiska metoder vid valet av värdland. Målet bör i sådant fall främst föras mot FIFA som organisation och hävda att de inte följer sitt övergripande syfte, dvs. motverka korruption, samt att illegal verksamhet har påverkat valet av värdnation. Nationerna skulle då kunna hävda att det avtal som har ingåtts mellan FIFA och de valda värdnationerna har slutits under illegala former och såldes inte bör skyddas av rättsordningen i enlighet med principen om Pactum turpe. Det är dock tveksamt hur en sådan talan skulle kunna föras eftersom att det inte finns något tidigare exempel på detta och det därför inte går att säkerställa att talan över huvud taget kan föras i CAS.

Slutligen kan det konstateras att vi troligtvis inte har hört allt om hur fotbolls VM 2018 och 2022 hamnade i just Ryssland och Qatar och att vi antagligen kommer att få höra mer om detta när utredningarna i USA och Schweiz är klara. Eftersom att denna händelse har rönt stor uppmärksamhet kan det dock rimligtvis sägas vara av intresse för FIFA att se över sin reglering på området. Detta för att skapa en möjlighet att angripa inte bara individer, som bedriver verksamhet kopplad till korruption och mutor utan även valda värdnationers rätt att hålla fotbolls VM när oetiska metoder har använts i samband med valet av värdnation. Ett sådant förtydligande skulle troligtvis minska risken för att korrupta metoder används i framtiden och innebära att FIFA som organisation kan vinna tillbaka sin trovärdighet.

Av: Evelina Hjälm, jur. stud. och praktikant på Idrottsjuristerna

Muthärvan inom FIFA – del 2

Denna artikel utgör del 2 i en artikelserie som syftar till att kortfattat redogöra för vad de inblandade i det uppmärksammade mutfallet kring FIFAs agerande har inneburit i samband med valet av Ryssland och Quatar som värdland för fotbolls VM 2018 och 2022.

I del 1 beskrevs den situation FIFA befinner sig i dagsläget och bakgrunden till vad de påbörjade utredningarna i USA och Schweiz handlar om. I del två ges läsaren en inblick i FIFAs organisation och det regelverk som FIFA har ställt upp angående mutor och korruption.

Generella regler om givande och tagande av muta

Eftersom detta fall handlar om företrädare för en internationell organisations inblandning i en kriminell verksamhet är inte svensk lag tillämplig. Svenska regler om givande och tagande av muta har därmed ingen betydelse i detta fall och kommer inte att behandlas vidare i denna artikel. Syftet med denna artikel är inte heller att göra en djupare genomgång av internationell lagstiftning eller vidare fördjupa sig i den rättsordning som är tillämplig i de påbörjade utredningarna i USA och Schweiz. Följande framställning kommer istället att fokusera på en genomgång av FIFAs regelverk och organisation.

FIFA som organisation, dess juridiska instanser och valet av värdland för fotbolls-VM

FIFA är en världsomspännande organisation som ansvarar för större delen av världens organiserade fotbollsverksamhet. För att kunna delta i evenemang som exempelvis fotbolls VM eller officiellt erkända matcher måste en fotbollsorganisation i det specifika landet vara medlem i FIFA och följa det regelverk som FIFA har ställt upp. (FIFA Statutes, 2014 art. 10, 12 och 13) Medlemmar – så som exempelvis; fotbollsklubbar, officiella företrädare eller enskilda spelare – kan avstängas, uteslutas eller på andra sätt erhålla disciplinära åtgärder om inte regelverket efterföljs (FIFA Statutes, 2014, art. 14 och 65).

Det finns tre juridiska institutioner som ser till att FIFAs regelverk efterföljs; FIFAs disciplinära kommitté, etiska kommitté och omprövningskommitté. FIFAs disciplinära och etiska kommitté är första instans vad gäller bedömningen av disciplinära åtgärder riktade mot medlemmar. (FIFA Statutes, 2014, art. 61.1, 62, 63 och 64) FIFAs omprövningskommitté behandlar överklaganden av beslut tagna av de första instanserna och omprövningskommitténs beslut kan i sin tur överklagas till idrottens internationella skiljedomstol, CAS (Curt of Arbitration of Sport) (FIFA Statutes, 2014, art. 64 och 66.1). CAS tar i sin bedömning av FIFAs beslut hänsyn till FIFAs egna regelverk och Schweizisk lag (FIFA Statutes, 2014, art. 66.2). FIFAs disciplinära och etiska kommittéer tar hänsyn till FIFAs regelverk och andra principer som återfinns i vedertagen idrottsrelaterad doktrin eller jurisprudens (FIFA Code of Ethics, 2012, art. 4.3 och FIFA Disciplinary Code, 2011, art. 144.3).

Det är FIFAs ordinarie kongress som utser värdland för fotbolls VM och detta görs i samband med kongressens årliga möte, om det finns med på agendan (FIFA Statutes, 2014, art. 25 s) och 22.2). Samtliga medlemmar i FIFA har en röst i den ordinarie kongressen och företräds av delegater. Delegaterna måste tillhöra den medlemsorganisation som de representerar och ska vara valda av lämpligt organ inom medlemsorganisationen för att kunna representera medlemslandet. ( FIFA Statutes, 2014, art. 23.1 och 23.2) Delegaternas uppgift är sedan att utföra administrativa uppgifter och medverka vid kongressens årliga möten, vilket innebär att de betraktas som officiella representanter för fotbollsverksamheten inom FIFA (FIFA Disciplinary Code, 2011, art. 5.6).

Vad säger FIFAs regelverk?

FIFAs generella syfte är att uppmuntra etik och fair play och motverka alla former av korruption, doping eller manipulation som kan riskera att påverka matcher, tävlingar, spelare, officiella representanter för FIFAs organisation och medlemmar eller utnyttjande av fotbollens organisation (FIFA Statutes, 2014, art. 2 e). För att förtydliga FIFAs grundvärderingar vad gäller korruption och mutor har FIFA tagit fram Diciplinary Code och Code of Ethics.

FIFAs Diciplinary Code tillämpas på överträdelser av FIFAs regelverk som sker i samband med match eller tävling som organiseras av FIFA. Koden tillämpas också om FIFAs generella syfte överträds, framför allt i samband med exempelvis korruption. (FIFA Disciplinary Code, 2011, art. 2) Samtliga överträdelser av FIFAs stadgar (FIFA Statutes) skall även sanktioneras enligt FIFAs Diciplinary Code (FIFA Statutes, 2014, art. 70). FIFAs disciplinära kommitté, vilket är den kommitté som tillämpar FIFAs Disciplinary Code, ansvarar främst för att sanktionera allvarliga regelöverträdelser som har undkommit matchdomare under match, rätta till uppenbara fel i domares beslut, utöka tiden för avstängning av spelare och lägga till extra sanktioner kopplad till överträdelser i enskilda fotbollsmatcher (FIFA Disciplinary Code, 2011, art. 77 och FIFA Statutes, 2012, art. 62.1 och 61.2). Samtliga medlemmar, klubbar, officiella representanter, spelare och agenter är bundna av denna kod (FIFA Statutes, 2014, art. 62.2).

FIFAs Code of Ethics tillämpas främst på verksamhet kopplad till FIFA som skadar fotbollens integritet och rykte men som har mycket liten eller ingen koppling alls till händelser på själva fotbollsplanen. Koden riktar sig framför allt mot illegala, omoraliska och oetiska beteenden och gäller för alla officiella representanter, spelare och agenter som är bundna av koden. (FIFA Code of Ethics, 2012, art. 1 och 2) FIFAs etiska kommitté tillämpar denna kod och kan utfärda samtliga sanktioner som återfinns i FIFAs stadgar, Diciplinary Code och Code of Ethics om de anser att en överträdelse har skett. Överträdelser av FIFAs Code of Ethics sanktioneras oavsett om handlingen har begåtts på beställning eller genom försummelse, medvetet eller omedvetet, om det är en fullbordad överträdelse eller om endast försök har inträffat eller gärningsmannen faktiskt har deltagit, är medhjälpare eller anstiftare. (FIFA Code of Ethics, 2012, art. 5)

Samtliga institutioner och officiella personer inom FIFA är bundna till FIFAs stadgar, regler, beslut och Code of Ethics (FIFA Statutes, 2014, art. 7.1). Det innebär att inte bara individuella spelare, fotbollsorganisationer eller klubbar som är medlemmar i FIFA omfattas av FIFAs disciplinära ansvar. Även officiella representanter och administrativa funktionärer måste ta hänsyn till FIFAs regelverk, vilket innebär att de kan drabbas av disciplinära åtgärder om de inte efterföljer dem.

Specifikt om officiella representanters ansvar för inblandning i korruption och mutor

Officiella representanter och andra medlemmar förväntas vara medvetna om betydelsen av deras uppdrag, åtaganden, skyldigheter och ansvar och är förpliktigade att respektera alla FIFAs regelverk och andra tillämpliga lagar i sin dagliga verksamhet. Dessa måste vidare upprätthålla en etisk attityd och uppträda på ett trovärdigt och integritetsfullt sätt och får inte på något sätt utnyttja sin ställning för att gynna sina egna privata ändamål. (FIFA Code of Ethics, 2012, art. 13)

Personer som genomför uppgifter inom FIFA får inte ha några personliga intressen som kan kopplas till det arbete de utför å FIFAs vägnar och måste undvika alla typer av situationer som kan innebära en intressekonflikt (FIFA Coce of Ethics, 2012, art. 19.1 och 19.2). Vidare får officiella representanter för FIFA endast acceptera gåvor eller andra förmåner från individer inom eller utanför FIFAs organisation om; det har ett symboliskt eller trivialt värde, inte har någon inverkan på utförandet av en handling relaterad till dess officiella uppdrag, inte är emot deras uppdrag, inte skapar någon fördel eller nackdel för någon annan eller sig själv och inte skapar en intressekonflikt. Ingen form av ekonomisk gåva i from av pengar får ges av eller mottas av en officiell representant för FIFA inom eller utanför FIFAs verksamhet. Samtliga representanter måste vidare avstå från all form av verksamhet som kan misstänkas höra samman med givande eller tagande av en otillbörlig gåva. (FIFA Code of Ethics, 2012, art. 20)

Officiella representanter och andra medlemmar i FIFA får inte erbjuda, lova, ge eller acceptera någon form av förmån i syfte att erhålla eller behålla affärer eller olämplig vinst till eller från någon inom eller utanför FIFAs organisation. En sådan handling är straffbar enligt FIFA Code of Ethics oavsett om handlingen är utförd direkt eller indirekt i samarbete med mellanhänder eller relaterade parter. Framför allt får ingen form av givande eller tagande av muta eller korruption användas i samband med officiell verksamhet inom FIFA. All form av sådan verksamhet måste rapporteras till FIFAs etiska kommitté. Att inte meddela sådan aktivitet till den etiska kommittén sanktioneras enligt FIFA Code of Ethics. Det är vidare förbjudet att, direkt eller indirekt, missköta FIFAs ekonomiska tillgångar och samtliga representanter och andra medlemmar måste avstå alla former av handlingar som kan misstänkas höra samman med givande eller tagande av muta eller annan form av korruption. (FIFA Code of Ethics, 2012, art. 21)

Samtliga som erbjuder, lovar eller ger en oberättigad förmån till ett organ inom FIFA, matchdomare, spelare eller en officiell representant för sin egen eller någon annans räkning i syfte att driva mottagaren till att bryta mot FIFAs regelverk sanktioneras med; böter, ett förbud att delta i all form av fotbollsrelaterad aktivitet och ett förbud att tillträda någon form av fotbollsarena. Vid allvarliga eller vid upprepade överträdelser kan förbudet att delta i all form av fotbollsrelaterad aktivitet sättas på livstid. Passiv korruption så som att exempelvis att bli lovad en muta eller acceptera en oberättigad förmån sanktioneras på samma sätt som tidigare nämnts. (FIFA Diciplinary Code, 2011, art. 62 och FIFA Code of Ethics, 2012, art. 6.2)

Den ovan nämnda genomgången av FIFAs regelverk visar på att det i dagsläget finns en hel del möjligheter att angripa individer inom och utanför FIFAs organisation som är inblandade i korruption och mutor. Det finns emellertid ingen konkret reglering inom FIFA kring huruvida ett värdland som har erhållit fotbolls VM genom oetiska metoder kan bli av med rätten att vara värdland. Frågan är då om FIFA skulle tjäna på att komplettera sitt regelverk med en sådan reglering eftersom att avsaknaden av konsekvenser innebär att det i dagsläget kan löna sig att använda sig av korrupta metoder. Om FIFA väljer att förtydliga regelverket och även göra själva handlingen olaglig bör detta rimligtvis minska intresset för att använda sig av korrupta metoder.

Eftersom att det emellertid i dagsläget inte finns en möjlighet att genom FIFAs egna regelverk upphäva värdlandets möjligheter att genomföra fotbolls VM, kvarstår i nästkommande och avslutande del av denna artikelserie att undersöka huruvida några liknande fall har avgjorts tidigare som kan ge vägledning i en eventuell lösning på problemet. Vidare bör det undersökas huruvida det finns några andra möjligheter att utifrån en rättslig utgångspunkt angripa problematiken.

Muthärvan inom FIFA – del 1

Fotbolls VM kan rimligtvis sägas vara en av världens största folkfester. Människor från hela världen samlas för att se på när världens bästa fotbollsspelare gör upp om det kanske mest prestigefyllda priset inom fotbollsvärlden. För det land som får den stora äran att vara värd för denna folkfest finns det mycket att vinna. Stora arenor byggs, supporters köper dyra biljetter och turismen blomstrar. Möjligheten att visa upp sitt lands bästa sidor kan inte bli så mycket större än när en nation får äran att var värd för fotbolls VM. Men vad händer när intresset bli så starkt att oetiska metoder används, för att påverka möjligheten att bli vald?

Denna artikel utgör del 1 i en artikelserie som syftar till att kortfattat redogöra för den uppmärksammade mutskandalen som riktas mot FIFA i samband med valet av värdnation till Fotbolls VM 2018 (Ryssland) och 2022 (Qatar). Vidare kommer resonemang föras kring hur FIFAs regelverk, annan tillämplig lagstiftning och praxis kan komma att påverka möjligheten att ta ifrån de valda värdnationernas rätt att genomföra de planerade fotbolls VM.

Del 1 syftar till att beskriva den situation FIFA befinner sig i dagsläget och ge en bakgrund till vad de påbörjade utredningarna i USA och Schweiz handlar om.

Bakgrund – Vad har hänt hittills?

2010 valdes Ryssland och Qatar som värdland för fotbolls VM 2018 och 2022. Valet av Qatar som värdnation har inte enbart kritiserats för mutanklagelser utan även ifrågasatts på grund av den höga temperaturen som råder i landet under den tid (juni och juli månad) som normalt fotbolls VM genomförs. Kritiken av valet av Ryssland och Qatar som värdland för fotbolls VM har under 2015 aktualiserats än mer i och med att ett antal högt uppsatta representanter för FIFA greps i Zürich av Schweizisk polis på begäran av USA:s FBI (Federal Bureau of Investigation) i maj i år (Dagens Nyheter, 2015).

Gripandet har föranletts av en fyra år lång utredning utförd av the Justice Department and prosecutors for the Eastern District of New York, som blev inblandade i fallet eftersom att de gripna företrädarna för FIFA påstås ha engagerat sig i bankrelaterade investeringar och aktiviteter i USAs finansiella institutioner (The New York Times, 2015). De gripna misstänkts bland annat ha tagit emot eller betalat mångmiljonbelopp i mutor i samband med fram röstningen av Ryssland och Qatar som värdland för fotbolls VM (Dagens Nyheter, 2015).

Utöver den utredning som pågår i USA har det inletts en utredning i Schweiz som behandlar huruvida det har pågått någon oetisk verksamhet i samband med valet av värdland för fotbolls VM 2018 och 2022. Utredningen i Schweiz bygger på en misstanke om korruption och pengatvätt men syftar inte till att utreda huruvida FIFA:s företrädare har agerat felaktigt. Utredningen riktas istället mot ett av FIFA anmält ärende år 2014 där tidigare okända personer för OAG (The Office of the Attorney General of Switzerland) påstås ha deltagit i kriminell verksamhet, rörande främst mutor och korruption riktad mot FIFA. Utredningen i Schweiz ser således, till skillnad från utredningen i USA, FIFA som målsäganden och syftar till att angripa den påstådda kriminaliteten utanför FIFA:s organisation. (The Office of the Attorney General of Switzerland, 2015)

Att företrädare för FIFA misstänks vara inblandade i mutor och korruption i samband med utövandet av deras officiella uppdrag är emellertid inget nytt. Chuck Blazer, tidigare medlem i FIFAs Exekutiva kommitté, erkände i november 2013 inför amerikanskt rättsväsende, att han hade varit inblandad bland annat pengatvätt, svindleri och korruption i samband med sitt uppdrag inom FIFA. I samband med valet av värdland för fotbolls VM 2010 konspirerade Blazer med två andra högt rankade representanter och gick med på att acceptera mutor i miljonbelopp av den sydafrikanska regeringen för att få delegater inom FIFA att rösta på Sydafrika. Vidare framkom att Blazer i anslutning med valet av Sydafrika som värdland för fotbolls VM 2010 hade erhållit hundra tusentals dollar i mutor från ett sydafrikanskt företag som sökte rättigheterna till media- och marknadsföring i samband med ”The Gold Cup” (en regional turnering). Blazer blev i juli 2015 på grund av sin inblandning i mutor och korruption förbjuden att på livstid delta i all form av fotbollsrelaterad verksamhet. (FIFAs Etiska kommittés beslut, 9 juli 2015) För att minska sitt straff i USA agerade Blazer emellertid som informatör för FBI under OS i London 2012 där han bland annat spelade in konversationer med andra officiella representanter inom fotbollen. Denna information har i sin tur öppnat upp för att nya anklagelser har kunnat riktas mot andra FIFA företrädare. (The New York Times, 2015) Bland annat påstås Jack Warner, tidigare vice president för FIFA, ha tagit emot miljoner dollar i mutor för att hjälpa Sydafrika att erhålla röster. (The Daily Maverick, 2015)

Utifrån det som framkommit i den granskning som hittills har redogjorts för kan det konstateras att FIFA har ett mycket långtgående problem i avseende på korruption och mutor inom deras organisation. Det finns därför anledning att i nästföljande delar närmare granska hur FIFA:s egna regelverk kring korruption och mutning är formulerad och om det finns några generella regler kring detta som kan bli aktuella. Dessutom finns det skäl att undersöka om det förekommer några tidigare rättsfall som berör muta eller korruption som har involverat delegater från FIFA.

 

Av: Evelina Hjälm, jur. stud. och praktikant på Idrottsjuristerna

Sommarpraktikanten del 3 ”Idrottare som personliga varumärken

Denna artikel utgör del 3 i en artikelserie som syftar till att kortfattat redogöra för idrottaren som varumärke och deras möjligheter att skydda och att tillvarata detta. Artikelserien kommer i huvudsak utgå från vad som har framkommit i ett nyligen publicerat (2014) examensarbete vid Örebro universitet av Jimmy Palmborg, delägare i Idrottsjuristerna, som behandlar idrottarens immaterialrättsliga ställning.

I del 1 introducerades läsaren till den kommersialiserade marknad som elitidrotten utgör och den problematik detta kan innebära för idrottaren som person och varumärkesinnehavare. I del 2 återfinns en övergripande förklaring av varumärkesrätten och hur idrottarens immateriella ställning ser ut i dagsläget. Den avslutande delen i denna artikelserie (del 3) beskriver vad som potentiellt kan omfattas av idrottarens personliga varumärke och ger förslag på hur varumärkesrätten kan tydliggöras. För att på ett säkert sätt tillgodose idrottarens immateriella rättigheter kopplade till det personliga varumärket.

Vad är ett personligt varumärke och hur långt sträcker sig det?

Ett definitivt svar på vad ett personligt varumärke är och vad som omfattas av det finns inte i dagsläget. Det kan dock rimligtvis hävdas att det varumärkesskydd som finns för namn kan utgöra en del av idrottarens personliga varumärke. I USA har diskussionen kring vad som omfattas av det personliga varumärket emellertid kommit längre än i Europa och därför är det av intresse att snegla på hur liknade konflikter har behandlats där.

En konflikt av intresse att belysa är ESPNs Jay Bilas kritik mot NCAA (National Collegiate Ahletic Association). Kritiken grundar sig i den i USA djupt rotade skolrelaterade idrotten och hur NCAA drar nytta av att dessa idrottare inte kan få ut någon ersättning för sitt idrottsliga engagemang eftersom att de fortfarande studerar. NCAA påstods ha dragit nytta av associationen av en känd amerikansk collegefotbollsspelare, Johnny Manziel och hans nummer på sin matchtröja genom att omdirigera en person som söker på Manziels namn på NCAAs hemsida till en sida som säljer klubbmerchandise-produkter från Manziels klubb med dennes tröjnummer på. Bilas menar att detta inte hade varit något problem om det inte fanns ett strikt förbud för spelarna att erhålla någon form av ersättning under sin tid som collegeidrottare. I detta fall uppstår det dock trots att Manziels namn inte har förekommit på produkterna en direkt association mellan den specifika spelaren och försäljningen av merchandise-produkter, vilket innebär att NCAA har inkräktat på Manziels personliga varumärke. Något som Bilas därmed anser bör leda till ersättning för detta intrång. Det bör tilläggas att denna konflikt inte har behandlats rättsligt och därför inte kan sägas ha ett starkt juridiskt värde, men den indikerar ändå på att idrottarens personliga varumärke sträcker sig utöver dennes namn. Man skulle kunna säga att idrottaren redan utgör en säljresurs genom att det existerar ett värde i associationen mellan en viss spelare kopplat till en viss idrott och vissa attribut som många gånger inte går att ta på.

En andra konflikt består av ett rättsfall mellan basketspelaren O´Bannon och NCAA. O´Bannon och ett flertal andra collegeidrottare stämde NCAA och företaget Electronic Arts (EA). Stämningen grundar sig i att EA hade avbildat spelarna i ett tv-spel utan att deras immateriella rättigheter hade blivit tillvaratagna. Spelarnas namn stod inte uttryckligen med på tröjorna men deras avbilder i fråga om längd, hudfärg, spelstil och tröjnummer var i det närmaste identiska med deras verkliga avbilder. Frågan blev således om dessa avbilder räckte för att utgöra ett immaterialrättsligt intrång i spelarnas personliga varumärken. Domstolen klargjorde att åtminstone tv-branschen, tv-spelsbranschen och reklambranschen faller in under den bredare ”licensmarknaden” där idrottarens immaterialrättsliga skydd ansågs relevant. Det finns vidare en efterfrågan från såväl konsumenter som företag att återskapa eller på annat sätt använda sig av idrottare som är så lika sin verkliga förebild som möjligt eller avbilder av dessa. Med anledning av detta fick O´Bannon rätt i domstolen och fallet riktar sig sedan in på hur frågan om ersättning till idrottarna skulle lösas. I och med detta rättsfall finns det ett legitimt juridiskt incitament för att idrottare kan avbildas grafiskt på ett sätt som ger dem särskiljningsförmåga gentemot andra idrottare trots att deras namn inte används (Palmborg, 2014). Det är rimligt att utifrån detta rättsfall dra slutsatsen att spelarnas avbilder i spelet, utan kopplingen till deras namn, i sig har ett inneboende värde som genererar en ökad köpvilja hos konsumenterna och således bör detta omfattas av idrottarens personliga varumärkesskydd.

Med hänsyn till den ovan förda diskussionen kring ESPNs Jay Bilas kritik mot NCAA och fallet O´Bannon mot NCAA kan en idrottares kommersiella värde rimligtvis kopplas till den identitet och produkt som idrottaren producerar genom sin idrottsutövning. Attribut som idrottarens namn och karaktärsdrag, så som kroppsform och längd kan alla bidra till att skapa en association till idrottarens personliga varumärke.

En idrottare kan emellertid också stärka sitt personliga varumärke utanför det rent idrottsliga. Exempelvis har Zlatan gått från att mest skapa rubriker på fotbollsplanen till att allt mer engagera sig i andra aktiviteter utanför idrotten så som exempelvis reklamkampanjer med Volvo och Vitamin Well. Andra kända idrottare så som Michael Jordan och Björn Borg har egna klädmärken och deltar i kampanjer som påverkar deras kommersiella värde och därigenom dess personliga varumärke. Att en idrottares varumärke kan påverkas av faktorer utanför idrotten framhävs också i ett beslut från U.S Patent and Trademark Office där ett företag nekades rätten att varumärkesskydda  namnet ”Johnny Football”. Detta på grund att det fanns en för stark koppling till den amerikanska fotbollsspelaren Johnny Manzel som hade namnet som smeknamn.

Man kan också diskutera om inte även begrepp som kan härledas till idrottaren, så som slogans och unika myntade begrepp som exempelvis Zlatanera (Språkordets nyordslista 2012, betyder ”dominera” eller ”klara någonting med kraft”), kan kopplas till idrottarens personliga varumärke. Med ledning av ESPNs Jay Bilas Kritik mot NCAA kan vi dra slutsatsen att endast associationen till en specifik idrottare har ett visst värde. Att ett företag använder sig av ett ord som Zlatanera i sin reklam kan rimligtvis skapa en association till fotbollsspelaren Zlatan och därigenom dra nytta av den supporterkrets som är villig att spendera tid och pengar på att erhålla produkter kopplade till Zlatan.

Begrepp som har tagits upp i dagligt språkbruk degenereras emellertid ofta. Detta betyder att varumärket som exempelvis Zlatanera förlorar sin särskiljningsförmåga på grund av att det används i dagligt språkbruk. Detta ha hänt med bland annat varumärken som termos, galon, dynamit och parkett. Ett företag skulle således i dagsläget kunna använda sig av uttrycket ”våga Zlatanera” utan att Zlatan, som uppenbarligen kan kopplas till begreppet, kan erhålla ersättning eller förhindra att detta sker. För att undvika degenerering är det därför viktigt att idrottaren har en möjlighet att snabbt varumärkesskydda de begrepp som kan skapa en association till deras personliga varumärke. (Palmborg, 2014)

Sammantaget finns det i dagsläget inte en rent juridisk definition av vad som utgör en idrottares personliga varumärke, men utifrån ovan förda resonemang skull en rimlig definition kunna lyda som följer:
”Ett personligt varumärke utgör det sammantagna unika kvalitéer hos en individ beträffande karaktärsdrag, skicklighet eller andra utmärkande egenskaper inom ett specifikt område, utseende samt andra liknande attribut som tillsammans med deras namn och övriga associationer, såsom deras profession eller unika egenskaper i stort, skapar en potentiell kommersiell attraktionskraft.” – Jimmy Palmborg 2014, Idrottarens immaterialrättsliga ställning – lagmedlemmar som varumärken, s.40.

Behövs det ett varumärkesskydd för idrottarens personliga varumärke?

Eftersom att idrottare i allt större mån får ett utvidgat kommersiellt och medialt värde både innanför och utanför idrotten är det viktigt att det kan erbjudas en möjlighet för den individuella idrottaren att värna om det varumärke som de bygger upp. Den möjlighet som i dagsläget finns för idrottare att varumärkesregistrera sitt namn skyddar dem inte från att utnyttjas på andra sätt, exempelvis genom att återskapas i tv- eller dataspel eller genom försäljning av merchandise-produkter med association till idrottarens nummer eller namn. Det skydd som återfinns i exempelvis svenska fotbollsförbundets kollektivavtal är inte heller tillräckligt då det endast behandlar förhållandet mellan spelare och arbetsgivare. Frågor som om klubben fortfarande har rätt att sälja tröjor med spelarens namn eller bild på när anställningsavtalet med spelaren har löpt ut är ännu obesvarade.

En idrottare som försörjer sig på att bygga upp ett varumärke är beroende av attraktionen till dennes personliga särdrag och egenskaper, något som kan påverkas negativt av att företag eller organisationer använder sig av varumärket. Ett exempel på detta kan vara hur Zlatan kopplas ihop med fusk när hans förra klubbar Milan och Juventus degraderades till Serie A för att ha mutat domare (Palmborg, 2014). Ett förtydligande av regelverket skulle kunna ge framtida idrottare en bättre förståelse kring hur de kan disponera över sina immateriella rättigheter och agera mer professionellt för att skydda det varumärke som de har byggt upp.

Med hänsyn till att det går att inarbeta varumärken i Sverige är det av stor vikt att idrottare ges en möjlighet att skydda sina personliga varumärken snarast eftersom att det annars kan utnyttjas för annans ekonomiska vinning eller degenereras.

Är det möjligt att skapa ett varumärkesskydd för idrottares personliga varumärken?

Det kanske största problemet som författaren (Jimmy Palmborg) lyfter fram kring ett eventuellt varumärkesskydd för personliga varumärken är hur man skall definiera varumärket så att inte bara namn utan också de övriga värden som kan innefattas i begreppet, kan återges grafiskt och uppfylla kravet på särskiljningsförmåga. Med ledning av fallet O´Bannon mot NCAA och ESPN´s Jay Bilas Kritik mot NCAA kan vi dock se att det finns klara incitament för att en idrottare kan återges på ett grafiskt sätt. Ett klart svar på denna fråga kan emellertid inte ges innan praxis har prövat frågan med svensk rättstillämpning.

Vidare problem som lyfts fram gäller rättssäkerheten då regleringen på området riskerar att bli otydlig. Det måste finnas tydliga gränser och regler kring vem som kan ansöka om skyddet och kontroller måste göras av rätten för att kartlägga vad en gängse medborgare anser omfattas av ett personligt varumärke och vem som har rätt att skydda det. Detta problem kan emellertid lösas genom att rätten använder sig av marknadsundersökningar och drar analogier till det skyddsintresse som åsyftas i namnlagen angående vilka artistnamn som skall skyddas. Exempelvis kan kravet på att personen skall vara känd i hela riket vara rimligt att anamma vad gäller vem som har rätt att ansöka om att registrera ett personligt varumärke. (Palmborg, 2014)

Avslutande kommentarer

Utifrån det som framkommit i denna artikel saknas det i dagsläget en fullgod möjlighet för idrottare att skydda det personliga varumärket. När ett företag använder sig av en idrottares nummer, längd, bild eller andra karaktärsdrag kan de varken hindra att detta sker eller erhålla ersättning för olagligt intrång. Detta leder till att idrottaren som personlig varumärkesinnehavare inte på ett tillfredsställande sätt kan disponera över sina immaterialrättsliga rättigheter. Ett tydliggörande av rättsläget skulle ge idrottaren en möjlighet att inte bara själv kunna disponera över sitt varumärke utan också skapa en mer professionell hållning till elitidrottarens unika ställning i yrkeslivet och därmed på ett rättssäkert sätt säkerställa elitidrottarnas kommersiella rättigheter på marknaden. Ett tydliggörande av rättsläget för elitidrottare bör enligt författaren (Jimmy Palmborg) inte ske genom att förändra gällande lagtext eftersom det riskerar att gå emot det den idag rådande systematiken inom området, dvs. att domstolarna har att avgöra tolkningen av gällande rätt utifrån de för tillfället rådande förutsättningarna i samhället. Istället bör rättsläget förtydligas genom att pröva ett lämpligt fall, det vill säga ”huruvida en idrottares övriga särdrag och egenskaper – utöver sitt namn – kan anses så pass starkt sammankopplade med vissa värden och andra associationer att en genomsnittskonsument uppfattar det som en specifik idrottare” (Palmborg, 2014, s.42). Fallet bör därför avgöras i allmän domstol och på så sätt erhålla en vägledande praxis för framtida fall av liknande karaktär.

Sommarpraktikanten del 2 ”Idrottare som personliga varumärken”

Denna artikel utgör del 2 i en artikelserie som syftar till att kortfattat redogöra för idrottaren som varumärke och deras möjligheter att skydda och att tillvarata detta. Artikelserien kommer i huvudsak utgå från vad som har framkommit i ett nyligen publicerat (2014) examensarbete vid Örebro universitet av Jimmy Palmborg, delägare i Idrottsjuristerna, som behandlar idrottarens immaterialrättsliga ställning.

I del 1 introducerades läsaren till den kommersialiserade marknad som elitidrotten utgör och den problematik detta kan innebära för idrottaren som person och potentiell varumärkesinnehavare. I del 2 ges en övergripande förklaring av varumärkesrätten och hur idrottarens immateriella ställning ser ut i dagsläget.

Vad är ett varumärke?

Regleringen kring varumärken återfinns i huvudsak i Varumärkeslagen (2010:1877). En klar definition av vad som utgör ett varumärke återfinns emellertid inte i lagtexten. I lagens första paragraf ges endast en mycket vag bild av vad som åsyftas med ett varumärke, det vill säga att det utgör ett kännetecken för varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Ur förarbeten till den aktuella lagen kan det dock utläsas att ett varumärke är ett tecken som kan registreras. Registrering sker nationellt hos patent- och registreringsverket eller inom EU hos OHIM (Office for Harmonization in the Internal Market).

Enligt lagtexten kan alla tecken registreras som kan ”återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet förnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en förpackning, förutsatt att tecknen har särskiljningsförmåga (varumärkeslagen 1kap 4 §).  Listan i paragrafen är inte uttömmande och vidare kan exempelvis skyltfönster, utstyrslar i lokaler och utformningen av plastkassar registreras. Varumärkesbegreppet är således tämligen vid och för att få en mer klar bild av vad som omfattas är det av vikt att närmare granska gällande praxis inom området.

Tecken som kan återges grafiskt

Att ett tecken grafiskt återges innebär i regel att det skall kunna fångas i en bild eller skrift. EU-domstolen har dock i praxis uttalat att ett tecken kan utgöra ett varumärke även om det inte kan uppfattas visuellt, exempelvis om det rör sig om ett ljud eller en doft. En förutsättning för detta är att ljudet eller doften grafiskt kan återgivas med hjälp av figurer, linjer eller skrivtecken, på ett klart, precist, i sig fullständigt, lättillgängligt, begripligt, varaktigt och objektivt sätt. Ett exempel på ett varumärke som uppfyller dessa kriterier är ett ljudmärke bestående av de nio första tonerna i für elise som grafiskt har återgivits i ett notsystem med takter, enklav, musiknoter och pauser (Shield Mark vs Joost).

Särskiljningsförmåga

Att ett varumärke har särskiljningsförmåga innebär främst att ett kännetecken måste vara så särskiljande att det tydligt utskiljer de varor och tjänster som det kännetecknar från andra liknande produkter på marknaden. Det avgörande blir således hur mycket ett varumärke ”sticker ut” jämfört med andra redan existerande varumärken på marknaden.

Inarbetning

Utöver registrering kan varumärken inarbetas (varumärkeslagen 1kap 7 §) vilket innebär att varumärket omfattas av det skydd som återfinns i varumärkeslagen utan att det har registrerats. Ett varumärke anses inarbetat när det är känt i en betydande del av omsättningskretsen. Det vill säga när en betydande del av den tänkta konsumentkretsen känner igen och kopplar varumärket till en specifik vara eller tjänst. Ett varumärke kan emellertid inte inarbetas inom EU, utan måste registreras hos OHIM.

Kan en idrottare utgöra en vara eller tjänst?

För att en idrottare skall kunna erhålla skydd för ett personligt varumärke krävs det att varumärket utgör ett kännetecken för en vara eller tjänst. Vid ansökan hos patent- och registreringsverket måste varumärkessökanden ange den kategori av varor eller tjänster som denne avser använda varumärket inom. Kategorin för idrott utgör klass 41 och omfattar ”tjänster vars främsta mål är att underhålla, roa eller förströ”(Niceöverenskommelsen). Idrottsbranschen fungerar i regel på samma sätt som de flesta andra företag vad gäller organisation, omsättning och anställning, med den skillnaden att idrottsklubbarnas ekonomiska tillgångar hänför sig till de spelare som är kontrakterade hos dem och inte traditionella varor.

Trots att varubegreppet som det formuleras i varumärkeslagen har en mycket vid tolkning är det inte rimligt att betrakta en idrottare som en vara, det rimligare alternativet är att betrakta idrottaren som en tjänst. Med ledning av EU-domstolens praxis kan vi utläsa att prestationer som är avsedda att få konsumenterna att köpa varumärkessökandes produkter kan utgöra en tjänst (Apple Inc fallet). En idrottares prestationer som hänför sig till att få supporters att konsumera dess produkter skulle sålunda utgöra en tjänst. Vad som skulle kunna omfattas av detta begrepp är dock på grund av avsaknad av praxis förhållandevis oklart. Teoretisk bör i alla fall idrottare som har ett avtal som ger dem rätt till ersättning för såld merchandise med dennes namn, nummer eller bild på ges rätt till ersättning. I annat fall bör en indirekt immateriell rättighet att erhålla ersättning ändå tillfalla idrottaren med hänsyn till att produkterna har sålts med hjälp av idrottarens personliga varumärke (Palmborg, 2014).

Varumärkesskydd för namn

Ur förarbetena till varumärkeslagen utläses att ett namn som är skyddat enligt namnlagen (1982:670) kan varumärkesskyddas. Ett namn är skyddat enligt namnlagen om någon har förvärvat ett egenartat namn eller har ett konstnärsnamn eller liknande namn som är allmänt känt (namnlagen 20 & 22 §§). Enligt lagkommentaren faller idrottares namn in under benämningen konstnärsnamn eller likartat namn förutsatt att det är allmänt känt och har en ekonomisk betydelse (Pavic Danijela, lagkommentar till 13 § p4. namnlagen).

Som exempel kan nämnas en av Sveriges mest kända idrottare, Zlatan Ibrahimovic. Zlatan kan rimligtvis sägas vara känd i hela landet och också ha ett namn av ekonomisk betydelse med hänsyn till den stora merchandise-marknaden som omger honom. Detta innebär att Zlatan kan varumärkesskydda sitt för- respektive efternamn för att hindra andra att använda det i näringsverksamhet. Skyddet sträcker sig emellertid endast till att hindra andra näringsidkare att använda sig av just Zlatans namn. Andra attribut som exempelvis Zlatans utmärkande spelstil eller utseende omfattas inte av detta skydd.

Vidare bör nämnas att Svenska fotbollsförbundets kollektivavtal för svenska fotbollsspelare under ett antal punkter reglerar idrottarens immateriella rättigheter kopplade till framför allt sponsrings- och marknadsföringsperspektiv. I kollektivavtalet ges arbetsgivare (vilket i detta fall utgör samtliga professionella idrottsföreningar eller idrotts-aktiebolag som är godkända av Svenska fotbollsförbundet) rätt att exponera en spelare i reklam- eller sponsoraktiviteter, sponsorförsäljning eller marknadsföring.

Med hänsyn till ovan förda resonemang kan konstateras att en idrottare kan varumärkesskydda sitt namn förutsatt att de utgör en vara eller tjänst. Ytterligare attribut som kan utnyttjas genom digital återskapning i exempelvis tv- eller dataspel eller animerade reklamkampanjer omfattas inte av detta skydd. Inte heller bilder av idrottaren omfattas av det skydd som i dagsläget återfinns i namnlagen och varumärkeslagen. Vad händer då i situationer där idrottare återskapas digitalt? Finns det inget sätt för idrottaren att disponera över dessa möjligheter att dra nytta av dennes kommersiella dragningskraft? Dessa frågor kommer att besvaras i nästkommande och avslutande del av denna artikelserie.